Jakt 

Foxterriern lär ha varit den första terrierrasen som fanns någorlunda allmänt förekommande i landet före förra sekelskiftet. Vid HM Konungens Jaktklubbs utställning i Stockholm i juli 1886 fanns i gruppen taxar och foxterrier 38 anmälningar varav en tredjedel antas ha varit foxar. Vid sekelskiftet tog importen av engelska avelshundar fart och intresset för rasen var stort. År 1901 på Göteborgsutställningen skiljdes det för första gången på sträv och släthår.

1908 var det dags för första svenskfödda fox att vinna ett grytprov, det var tiken Solbackens Diva, uppfödare G Håkansson. Ägare var kapten Rosengren, kennel af Visborg.

Foxterriern var under mer än 100 år jämte taxen den helt dominerande grythundsrasen. Även om Lakelandterriern gjorde tappra försök att ta upp konkurrensen. Under 20- och 30-talet var det den strävhåriga varianten som stod för de riktigt stora stjärnorna på proven . Men efter Björn von Rosens och Håkanssons insatser i slutet av 30-talet har släthåren helt dominerat. Under den sista delen av 70-talet fick foxterriern konkurrens av Borderterrier, Tysk Jaktterrier och de sista 10 åren även av Pardon Russel och Jack Russel terriers.

Under åren 1963 till -83 vann foxarna 13 av 20 SM. När sedan skabben slog ut rävstammen minskade efterfrågan på foxterriers som kanske ses som den mest renodlade rävspecialisten av terrierraserna. Många uppfödare slutade då med följd att avelsbasen minskade drastiskt. År 1977 när rasen var som populärast registrerades runt 70 kullar av jakthärstamning, 14 hundar blev jaktchampions. Tio år senare registrerades 14 kullar och har legat där under många år.  De senaste åren har läget ändrats från att ha varit tämligen nattsvart börjar det se ljusare ut för den jagande släthåriga foxterriern. Ser man på antalet registrerade valpar med ren jakthärstamning registrerades t.ex. 1999 endast 17 stycken, redan år 2000 var antalet fördubblat till 34. År 2001 var det 32 valpar, 2002 registrerades 49 stycken, och under 2003 har 46 jaktfoxar sett dagens ljus.

Jakt på räv är den vanligaste jakten med grythund. Här används rävsprängaren. Kännetecknande för en god sprängare är stor rörlighet, dvs att hunden skall ge räven möjlighet att flytta sig och kunna lämna grytet. Däremellan ska hunden anfalla räven i korta ruscher, vilket får räven att snabbt lämna grytet. Relativt hög skärpa fordras av en rävsprängare.

Vid jakt på grävling är en grythund med ett helt annat beteende än rävsprängaren den idealiska hunden. Grävlinghundens uppgift är att få grävlingen att ligga kvar på samma plats i grytet. Med sitt skall markerar hunden var i grytet grävlingen befinner sig. Hunden ska inte göra onödiga utfall mot grävlingen, dock vid utbrytningsförsök få den att stanna kvar genom motangrepp.

Hundarnas storlek är en viktig del i de fysiska egenskaperna. Storleken får inte vara större än att hundarna kan följa ett vilt, samt ta sig tillbaks i de underjordiska gångar viltet kan använda. Hunden ska också kunna möta rovdjuret utan att vara hämmad av sin storlek.

För en grythunds storlek finns en gammal regel som fortfarande gäller. Det är att hundens bröstomfång inte bör vara större än att det går att nå runt bröstkorgen med båda händerna, tummarna och långfingrarna mot varandra. Det kallas att ”spanna” en hund. I centimeter är idealmåttet 42 – 45 cm. Max gränserna är 47 respektive 42 cm. Förutom lämplig storlek ska en grythund vara relativt kraftigt byggd, ha ett prima bett, smal front och bra tassar. Björn von Rosens tidlösa och klassiska grythundsbeskrivning i Terrierboken 1937 lyder:

”Utan en smal och lätt genomglidande front kommer hunden ej fram till rovdjuret; utan ett gott bett kan han föga uträtta, då han väl är där; en mjukpälsad grythund är predestinerad för reumatism, och en jakthund med spröd benstomme för muskelbristningar och för tidigt utslitande. Goda fötter slutligen är det nödvändiga underlaget för all jakthundsanatomi, och i grythundens fall, på grund av hans arbetes natur, speciellt oundgängliga”.

Den släthåriga foxterriern är en mångsidig hund som naturligtvis många andra än jägarna har upptäckt. Förutom grytjakten fungerar den bra som stötande och kortdrivare på rådjur mm, minkjakt och eftersök. Hundarna är trevliga, positiva och glada och passar därför också för agility, lydnad och att dessutom vara trevliga sällskapshundar. Så länge man avlar på jaktegenskaperna gör de extra aktiviteterna bara nytta. Ett släthår från jaktlinjer är en mycket familjekär hund som gärna tränar agility mm.

Om du är intresserad av den släthåriga foxterriern som en jakt tänk då på att:

·        hunden kommer från en uppfödare som föder upp i första hand hundar från dokumenterade jakthundslinjer.

·        Gå inte på resonemanget att en grythund är allmänt aggressiv hund som slåss med allt. En grythund är inte en aggressiv hund mot andra hundar och människor, utan bara mot rovvilt. Skall din hund umgås med familjens katt måste den redan som liten lära sig vad som är tabu.

Svenska Grythundklubben har flera lokala klubbar där du kan få råd och hjälp med träning av din blivande jakthund. Grythunden har en svår uppgift och måste matchas försiktigt, samt vara mentalt mogen innan den möter räv eller grävling i ett naturgryt.