Blandat
 
Min syster och jag hade en annorlunda uppväxt än många andra barn har vi kommit fram till. En orsak till att vi kanske inte är riktigt som alla andra kan ju vara något udda lekkamrater.


När man inte får skaffa häst för sina föräldrar är det tur att man har en tålig hamiltonstövare, tyckte min syster.
Nu har hon häst....
Juni 2007
På vår semesterresa, som det går att läsa mer om på "Aktuellt" sidan, bodde vi en natt på en camping i Bolkow i Polen nära tjeckiska gränsen. Jag gör gärna litet reklam för den, det var en jättefin liten camping med trevligt bemötande. Har ni planer på en resa åt det hållet, kolla länken

www.campingpodlasem.pl

 


Fina små stugor

 


Hundarna njöt av grönskan och skuggan efter en lång dags bilåkning
***********************************************************************************************

GOTT NYTT ÅR!!
 

 
**************************************************************************************
När Hanna for till Australien sa hon att det skulle kännas konstigt att fira en grön jul....
Gissa hur vi känner oss!!

Snacka om grön jul. Trattisarna plockades dan före julafton i Långskog i Södra Medelpad och Familjebilden är hemma på vår fina gräsmatta på julafton
Så här kan det vara i Australien på Julafton
  

************************************************************************************************
 
Orientering upptar en ganska stor del av vår fritid och säsongsavslutningen för Magnus del (yngste sonen) var Skol-SM i Ulricehamn den 21 - 22 oktober. Resultaten var väl litet blandade, men vi hade i alla fall en trevlig helg, trots en del regn på söndagen. Med på resan var också Sofi och Linda. Även Nika och Fokus följde med så att Fokus fick hälsa på sin mamma, eftersom vi bodde på Rappalyckans kennel (se bilder på Gallerisidan).
 



 
**************************************************************************************

En sann historia från foxterriervärlden.

Att foxterriern är en företagsam hund i alla lägen kan bekräftas av följande sanna historia.
En tik, lystrande till namnet Lina såldes till en barnfamilj i ett mindre samhälle.
Hon lever fortfarande och används mycket till jakt och är en trevlig familjehund.

Men under hennes ungdom var också barnen i familjen små och hon utvecklade snart en vana att smita ut så fort tillfälle gavs, eftersom dörren ofta stod på glänt.
Hon fick mer än en gång åka polisbil samhället runt innan hon blev avlämnad i hemmets lugna vrå.

En dag kom en äldre man hem till familjen med Lina under armen. Med lätt förgrymmad min frågade han om hunden kändes igen. Det kunde ju ingen neka till så Lina återbördades till familjen som också fick veta var hon hade blivit ”upphittad”.
Hon hade i sedvanlig ordning smitit och denna gång valt vägen mot centrum. Hittade tydligen ett intressant doftspår, för på något vis hade hon kommit igenom de automatiska dörrarna på orten Konsum affär och där inne snabbt nosat sig fram till korvdisken där hon spänt stod och väntade på att någon korv skulle ramla ner.

Man kan ju faktiskt förstå mannens upprördhet, men jag ser det mer som ett bevis på foxterrierns intelligens och påhittighet.
 
****************************************************************************
I år firar NBHK 25 årsjubileum, jag var faktiskt medlem nr 1, vilket jag är mycket stolt över. Min ras har alltid varit och kommer alltid att vara släthårig foxterrier. På den tiden bestod familjen av mej, Hasse och hundarna och tiden räckte till allt. Under de senaste 15 åren har tiden krympt och med den också besöken på vår fina klubb. Jag hoppas att det på sikt blir en ändring på det. Mitt bidrag till 25-åringen blir ett kåseri jag skrev när min älskade Siba hade dött. I början var medlemsantalet inte så stort och alla hundar, nästan, kunde vara lösa tillsammans, så hon och alla andra fick en mycket bra social träning. Det var mycket roliga år som jag alltid kommer att minnas. Håll tillgodo med mina minnen från världens bästa hund, alla kategorier!!


UR MINNENAS ARKIV.
Den femtonde januari i år (1993) dog Siba, hon blev tretton och ett halvt år. För er som inte känner oss kan jag tala om att hon var en släthårig foxterrier och jag som minns heter Marianne.
 
Vi var med när klubben startade.Siba sprang ifrån och fintade bort varenda schäfer som försökte få tag i henne och de flesta andra hundar också. Tävlade gjorde vi, ofta, men inte med särskilt lyckade resultat. Men vi lyckades till slut få tre förstapris i lydnadsklass 1 och uppflyttning från appellklass. Men vägen dit var kantad av många olika både glada och mindre glada händelser.
 
Vi gick vår nybörjardressyrkurs våren 81. Då fanns inte några appellplaner på klubben utan vi höll till på Bröderna Edstrands parkering större delen av kursen. Och på den tiden var det vintrar också. 20 grader kallt och snöstorm, men vi kämpade på vi, tillsammans med Erik, Lasse och Elisabeth, och alla andra kursdeltagare. När det var dags för dressyrkursavslutning var det så mycket vår att vi kunde hålla till ute vid klubbstugan. Som då ännu inte fanns, vi hade bara en liten barack. Men avslutningen vann vi, Siba och jag och det var ju det viktigaste.
 
Nu skulle här tävlas. Inger, Mirja, jag och Siba anmälde oss snabbt till Nattrapporten (eller vad den nu heter) i Sundsvall, men att ligga stilla mitt i natten när det dessutom regnar, det kan ju matte bara glömma tänkte nog Siba och klev upp. Sen kissade hon under fria följet också. Nåja det blir väl fler tävlingar var trösten. Inger och Mirja gick det väl bra för vad jag minns.
 
De fyras gäng for till Åsele och tävlade, med ungefär samma resultat. Men det var ju alltid roligt att komma fram, som de säger i radion. Och roligt hade vi men något första pris fick vi inte.
 
Något första pris fick vi inte heller i Timrå en 1:a maj-tävling.Det började så bra, en perfekt linförighet, och så var det dags för fria följet, det började också bra. Den gången gjorde jag också sällskap med Inger, och när hon från klubbstugefönstret såg oss kastade hon sig ut till plankanten. Detta hände mitt under fria följet och Sibas näsa började uppföra sig litet konstigt tyckte jag. I sista svängen var det klippt, då drog hundskrället iväg med glada hopp för att hälsa på Inger, som hon inte sett på jättelänge, och när hon ändå var på vift, kollade hon några soptunnor som såg intressanta ut, innan hon kom tillbaka till mig och rapporterade att hon hittat sin kompis. Efter den betan var jag sur på henne i flera dar. Men vi gav inte upp.
 
Fortsättningskursen gick vi också för Erik och Lasse. Spåra är ju ingen konst för en "jakthund"( hon var av finaste jaktblod, jagade också gärna upp rädda kattor i närmaste träd, orädda kattor såg hon inte ), men apportering var det litet sämre beställt med. Jag provade alla metoder som fanns, både kända och okända. Budföring var det väl si och så med, men vi kände oss i alla fall manade när det var dags för Appell-DM i Västra Medelpad.
 
Dit for vi tillsammans med Elisabeth och riesenschnauzern "Nikkan". Domarna på platsen var kända ansikten för oss, Hasse från Sundsvall och våran Conny. Spåren gick naturligtvis bra. Budföringen nollade både Elisabeth och jag. Jag minns att vi genast skyllde på den extremt tråkiga mottagaren, våra hundar kunde det ju inte vara några fel på. Det var litet svårare att prata bort Sibas fria apportering,när hon sprang omkring med min hemmagjorda apport i munnen och ögonen sa "ha, ha du kan inte ta mig", ganska länge också. Och det blev ju inte bättre av att domarna tittade bort från mig och hade några konstiga ljud för sig. Trösten den här dagen var att "Nikkan" blev uppflyttad och någon måste sköta om den glada stämningen också.
 
Man skulle kanske ha tränat mera och tävlat litet mindre, men det var ju tävlingarna som var roligast. Så småningom fick vi i alla fall våra första pris och vår uppflyttning.
 
Dessutom började familjen att utökas så smått. Det började med en hund till. Det var väl okej tyckte Siba sedan hon vant sig med Salli. Sen dök det upp några ungar och en hund till, och livet blev allt hårdare för en hund som har varit ensam om all uppmärksamhet i 6 år.Men hon fann sig i sin lott, och sedan vi lärt oss hur hon ville ha det gick det riktigt bra.
 
Under hela sin levnad hade hon inga större problem med sin rangställning inom familjen eller med andra hundar, ibland kunde det kanske bli problem att få unga snorvalpar att veta hut, men det brukade fixa sig. Så sent som i höstas kunde hon springa ikapp vår yngsta tik, då 2 1/2 år och ge henne en minnesbeta om hon ansåg det nödvändigt.
 
Med ålderns rätt utvecklade hon också selektiv hörsel, som väl alla med gamla hundar känner igen. En rörig dag i vårt familjeliv kastades hon bryskt ut på bron för att göra sina behov på egen hand eftersom hon kunde gå lös ute och ingen hade tid att följa med just då. Efter en halvtimme eller så upptäckte vi att hon fortfarande var borta, så vi gick ut och ropade, och ropade, och ropade, men ingen hund. Hela familjen ropade, men ingen hund. När hon tydligen tyckte att vi hade väntat tillräckligt länge på henne kom hon fram under grannens uthus, glatt viftande på svansen.
Men om hon hörde minsta knäpp på kvällarna som lät skumt morrade hon snabbt och lagom tyst för att få igång de andra två hundarna att skälla så att det var de som fick ta emot tillrättavisningarna från oss. Det kallar jag selektiv hörsel.
 
Men ålderdomen kom smygande och med den juvertumörerna annars har hon aldrig varit sjuk. Därför bestämde vi oss för att hon skulle få sluta medan hon ändå var relativt bra och vi i hennes familj kan minnas henne som den fina och unika hund hon varit för oss. Och det känns bra att ha delat med sig några av minnena ur ett "kort" hundliv.
 
 Detta är en bild från en lydnadstävling i Sundsvall, vi hade avancerat till klass II.
Hon klev upp på platsliggningen, resten gjorde hon perfekt.
 
 

********************************************************************************